Samuel är äldst av fem syskon, han blev 23 år, 10 månader och 28 dagar gammal. Han dog inte av egen vilja, eller pga av sin psykiska ohälsa eller missbruk men berättar om det i ett senare inlägg.
Samuel fick sin ADHD-, bipolär- och dyslexidiagnos när han var nio år gammal. Vid den tiden hade han redan genomgått flera depressioner och självmordsförsök. Det var en ständig kamp för honom att klara av en vanlig skolklass med 30 elever och en mentor. Jag trodde att med diagnoserna på papper skulle han få den hjälp han behövde, men så var det inte riktigt.
Varje dag hände något i skolan som han fick skulden för, till och med när han var sjuk och låg hemma i sängen fick han skuld för saker som skedde i skolan just den dagen. Jag hade långa diskussioner med rektor och elevvårdsteamet på skolan. Samuel behövde anpassning, men det kunde man inte uppfylla.
I fjärde klass bytte Samuel skola och kom till en helt fantastisk miljö, med underbar personal och en rektor som förstod vad ett barn med dessa diagnoser behövde för hjälp. Samuel gick ut nian med fina betyg. Tack vare deras stöttning och motiverade undervisning kunde Samuel jobba igen sina betyg. Vi var så stolta att vi hade en studentmottagning för Samuel med familj och vänner hemma på baksidan.
På gymnasiet gick det sämre. Han fick en ny läkare som ändrade hans mediciner vilket gjorde att han blev inlagd på barnpsyk för tredje gången och efter det sjukskriven en längre period.
Att från 9 års ålder till 18 års dagen ha tät kontakt med barnpsykiatrin till efter 18 års dagen ha noll kontakt med vuxenpsykiatrin blev katastrofalt. Samuel började självmedicinera med droger, något som det tog ett år innan jag fick veta om. Jag märkte ju att han blev sämre i sitt mående, att han knappt var hemma och var lättirriterad.
Jag ringde vuxenpsyk dagligen men det fanns ingen läkare tillgänglig. Samuel behövde dessutom ringa själv för han var myndig enligt dem. Har man en svår psykisk ohälsa så kan man inte själv bara för att man blir en dag äldre på pappret.
Dagens psykiatri för unga vuxna är ett skämt om ni frågar mig.
Om du har en psykisk ohälsa kan du inte få hjälp med ett drogberoende och har du ett drogberoende får du inte hjälp med din psykiska ohälsa. Det var svaret jag fick varje gång jag ringde efter jag fått en fullmakt från Samuel att föra hans tala.
Mellan Samuels 18 års dag tills han var 20 år och 10 månader, svävade han i limbo. Han hade sitt sista självmordsförsök den 22/10 2020. Då fann hans ena lillebror honom död i gameingstolen på hans rum. Ambulansen och läkarbilens personal fick igång honom och körde i ilfart till sjukhuset. Efter det fick Samuel en förvärvad hjärnskada, han blev rädd för missbrukare och han valde att leva, han ville leva.
Han kämpade för att hålla sig drogfri, bröt med de som försåg honom med droger, han skaffade sig en utbildning och praktiserade med gott betyg och han tog studenten.
Han tog studenten och det ville han fira med sina kompisar genom att åka på en 23 timmars kryssning. Något som jag hade en så stark känsla av att han inte skulle åka på. Jag bad honom stanna hemma sa att vi kunde hitta på något annat kul bara han inte åkte på kryssningen. Men såklart ville han åka på kryssningen. Han var ju vuxen och det skulle gå bra lovade han.
På söndagen ringer Samuel från båten jag svarar ” Vad skönt att du lever” jag tänker inte ens, orden bara kommer ur min mun.
”-Ja, men jag blev misshandlad”
svarar han
………..
Var rädda om varann
Med kärlek Lene 🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar