Lenes Hjärta

Jag kan inte föreställa mig något värre än att förlora ett barn. Jag vet det, för jag har varit där. Förlusten av min son Samuel var som att hela min värld gick sönder på en sekund. Smärtan var inte bara djup – den var bottenlös. Det kändes som att jag föll rakt ner i ett mörker utan slut, och när jag landade där fanns det ingen väg upp. Det var som om luften i mina lungor försvann och hjärtat slutade slå.

Sedan den dagen har jag levt med en ständig rädsla för att mista ännu ett av mina fyra andra barn. Jag vet nu hur ont det gör, och den vetskapen bär jag med mig varje dag. Mitt hjärta är för alltid krossat, men jag har ändå bestämt mig för att kämpa – för deras skull. Jag måste visa dem att det går att leva vidare trots smärtan. Att det är okej att skratta. Att det är tillåtet att känna glädje utan att dränkas av skuldkänslor.

Men Samuels död splittrade vår familj. Sorgen rev upp sprickor som blev till djupa sår. Vi gick igenom en tung skilsmässa, och vi tvingades sälja vårt hem – barnens trygga barndomshem. Min dotter hade redan flyttat ut, och kort därefter gjorde min äldre son detsamma. Kvar var jag och de två yngsta pojkarna, som jag fick bygga ett nytt liv med. Ett liv vi inte hade bett om. Ett liv vi inte hade valt.

I vårt nya hem har vi gjort en överenskommelse. Vi ska prata med varandra. Vi ska hjälpas åt med allt – matlagning, handling, disk, städning och tvätt. Vi ska få vara arga och ledsna, men aldrig skrika, slå i dörrar eller banka i väggar. I stället ska vi möta varandra lugnt och försöka lösa problemen tillsammans. Vi ska skapa en plats där det är tryggt att vara sig själv. Grabbarna får bjuda hem kompisar när de vill, och deras flickvänner har snabbt blivit en del av vår vardag. Precis så har det också blivit i vårt fina lilla krypin.

Vi lever i nuet nu. Varje dag får vara som den är. Vi planerar sällan, förutom när vi måste – som vid läkarbesök. Jag har lärt mig att släppa taget om det jag inte kan påverka. Att älta sådant jag inte kan förändra gör mig bara sjukare inombords.

Min näst äldsta son har tagit på sig en sorts ”mannen i huset”-roll. Han ser till att jag är trygg, vill veta var jag är och när jag kommer hem. Han bär sin omtanke som en rustning runt mig, och det värmer, även om jag önskar att han inte behövde.

Att leva här och nu är det som räddar mig. Det minskar stressen och hjälper mig att se livet i ett mer positivt ljus. Jag har kämpat hårt för att nå hit, genom timmar av meditation för att försöka tömma huvudet på tankar. Ibland fungerar det inte, och då maler sorgen och saknaden in i själen ändå. Men jag försöker. Varje dag.

För här och nu är det enda jag kan vara säker på. Och just här, just nu, andas jag. Lever jag. Och älskar jag.

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 🩷