Nätterna är inte mörker och vila för mig. De är långa, slingrande vägar som alltid leder tillbaka till Samuel.
I drömmarna är han ibland en liten bebis, ibland vuxen, 23 år. Jag letar efter honom i sanddynerna i Mellbystrand. Sanden är mjuk och varm, solen skiner, han skrattar och äter kiwi. Vi bygger sandslott, små torn och murar. Men sedan ändras ljuset. Och där ligger han, intrasslad i ett fiskenät. Kroppen är kall. Ena ögat öppet, det andra stängt. Håret är rufsigt, okammat. Precis som på rättsläkarens bord. Bilden bränner sig fast. Jag försöker slita upp nätet, ge honom andning, ge honom liv. När han plötsligt drar in luft och öppnar ögonen säger han: Mamma, varför är jag död?
Sedan börjar allt om.
En annan strand. En annan kyrka. Jag klättrar upp för smala, rangliga trappor som knappt håller ihop. Ropar hans namn tills min röst går sönder. Frågar främlingar jag aldrig sett om de sett honom. Och när jag hittar honom igen är han död. Nätet. Kyla. HLR. Han vaknar. Mamma, varför är jag död?
Jag sover högst en och en halv timme per natt, upphackat i små bitar. Vaknar mellan sexton och tjugotvå gånger. Djupsömnen finns inte längre. Ibland kan jag vara vaken tre dygn i sträck.
Jag är rädd för att somna. Rädd för att se honom dö igen och igen. Rädd för att inte förstå vad han vill säga.
Medicinerna hjälper inte. Läkare, psykiatri – alla har försökt. Men mitt inre är vaket även när kroppen försöker vila.
I helgen berättade mina två yngsta barn att även de drömmer om Samuel. Att de hellre är vakna på natten. För natten är värst, sa de. Det är då sorgen sitter i varje andetag.
Min nittonåring sa att han tror Samuel dog för att han var en dålig lillebror. Jag kände hur hjärtat gick sönder igen. Det är inte sant. Han var – och är – en underbar lillebror och storebror. ♥️
Jag är tacksam att de vågade säga det till mig, så att jag kunde hålla om dem, visa dem att skulden inte är deras, och styra tankarna bort från mörkret.
Var rädda om varandra
Med Kärlek Lene🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar