Från första stund var han min, och bara min.
Åh, som jag hade längtat efter honom.
Samuel var en livlig liten pojke som tidigt ville klara sig själv. Redan vid fyra månaders ålder kröp han, och vid åtta månader tog han sina första steg. Som ettåring spelade han fotboll med sin gammelmorfar på den gröna gräsmattan vid sommarstugan i Mellbystrand. Han var orädd, nyfiken och pratade med alla han mötte.
När han skulle bli storebror och kom till BB för att träffa sin lillasyster, sa han med besvikelse i rösten:
”Det där är bebisen, men var är min lillebror?”
Han hade önskat sig en bror, men fick istället en syster. Några år senare hade han tre småbröder också – och då utbrast han:
”Näääähä, inte en till! Jag vill inte ha fler syskon.”
Men sanningen var att han älskade sina syskon djupt.
Han tog med sin syster på luncher, han reste till Liverpool med sin ena bror, och med en annan tog han tåget till Göteborg över en helg.
Tillsammans åkte de skridskor, snowboard, wakeboard och SUP. De delade idrotten, musiken och glädjen. De gick på Djurgårdsmatcher – både fotboll och hockey.
Samuel älskade sina syskon och de älskar honom.
De var en stor del av hans hjärta, hans liv och hans glädje.
Var rädda om varandra
Med kärlek Lene🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar