Lenes Hjärta

När Samuel och jag bestämde oss för att dela vår resa, var det med en gemensam tanke: att ingen annan skulle behöva känna sig så ensam som vi ibland hade gjort. Samuel gav sitt godkännande, och tillsammans valde vi att berätta – om kampen, om ljusglimtarna, och om den kärlek och styrka som alltid fanns mitt i allt det svåra.

Vi fick möjlighet att möta många människor och sammanhang. Jag föreläste på Anhörigriksdagen, inför hela Social- och familjeförvaltningen i Heby kommun, för allmänheten i Tärnsjö, i ett poddavsnitt hos SNAPH och under psykiatriveckan i Sollefteå. Vi fick också äran att synas i en artikel i M magasin, där vår berättelse nådde ännu fler.

Efter Samuels död förändrades allt. Sorgen blev tung att bära, men samtidigt kände jag starkt att hans och vår röst inte fick tystna. När jag senare föreläste för SNAPH var det första gången jag stod där ensam. Men egentligen var jag inte ensam – Samuel fanns med i varje ord, i varje minne, i varje bild av vår resa.

Det här är berättelsen om oss. Om att älska, kämpa och hoppas. Om förlusten – men också om vikten av att våga prata, våga dela och våga lyssna

 

. . . . . . . Historien om Samuel . . . . . . . . . .

När livet Raserades igen

Vi är en av de lyckliga familjerna för vi fick tillbaka vår son. Han säger att han valt livet och att han ska kämpa för det. Vi vet att det så klart är en skör lina och att det kan vända snabbt, men vi njuter av varje sekund som vi är en hel familj.  Så var det meningen att detta skulle börja.

När jag var på ett dop hösten 2022, mitt under den finast dopakten, krampar hjärtat, jag får panik och ångesttankarna susar igen-nästa gång jag kommer till en kyrka är det för att min son ligger där i en kista! Det handlar inte om att jag misstror honom. Han är grym som klarat detta men den sitter i ryggmärgen, den där känslan. När ska den känslan försvinna?

Åter igen spelar jag musiken som jag lyssnade på i oktober 2020 för att ta mig igenom nätterna efter hans sista självmordsförsök. Lovads Textrad: Jag ska andas åt dig när du inte kan, går på repeat igen.

 Det tar två veckor men sen slappnar hjärtat av och jag kan känna lugnet när jag går och lägger mig på kvällen. Jag vet ju att allt är bra och jag vill tro att det aldrig mer kommer hända.  Så här skulle min historia sluta men ödet ville något annat.

 

Den 24 november 2023 begravde jag min förstfödda son Samuel, 23 år gammal. Han valde det inte själv, någon annan valde det åt honom.

 

Välkommen till min berättelse om Samuel, NÄR LIVET RASERADES IGEN men denna gång för alltid.

Jag heter Helene Malm är 49 år gammal och bor i Vallentuna kommun med min make och tre av våra fem barn, tre bröder. Till Samuel. Systern bor med sin pojkvän bara några km bort. Samuels grav ligger 2 km ifrån vårt hem.

 

Det var ju inte så här det skulle sluta även om jag innerst inne alltid vetat att jag inte skulle få följa Samuel livet ut. Jag har alltid haft sanndrömmar och föraningar om att få begrava honom i ung ålder. De andra barnen blev äldre med Samuel stannade vid 23 i mina drömmar. Föraningen på dopet i kyrkan hösten 2022 och andra små saker, saker som jag har nedskrivet i tidigare föreläsningar.  Men att de skulle slå in var jag inte beredd på, allt var ju lugnt, han mådde bra, klarade av studierna och sökte jobb. Han hade en egen lägenhet med boendestöd och hade precis fått förlängt hyreskontrakt på 6 månader. Planerade en utlandsresa med lillebror, jul med oss i familjen och nyår med kompisarna. Allt var perfekt.

 

Samuel föddes 3 januari 2000. Han var en stor och stark bebis. Aktiv och tidig för sin ålder. Kröp när han var 4 månader och gick när han var 8 månader. Som 1 åring både pratade han och kunde spela fotboll med sin gammelmorfar.  Som barn älskade Samuel att prata och var aldrig stilla. Han älskade att spela fotboll och var med i flera olika fotbollslag.

Att han hade ADHD var något vi gissade ganska tidigt men det tog lång tid innan han fick komma på utredning. Utredningen visade att Samuel hade ADHD med alla kriterier uppfyllda men även Bipolär sjukdom och dyslexi. I samma tidsperiod visade det sig att Samuel hade Bechterew och Barn reumatism. Han var 9 år gammal när han fick dessa diagnoser. 9 år gammal när han gjorde sitt första självmordsförsök. Det första av väldigt, väldigt många. Hans bipolära sjukdom var svår att medicinera då ADHD medicinen och den Bipolära medicinen inte riktigt fungerade ihop, och han behövde båda för att klara av vardagen. Ändå fick han kämpa oerhört i skolan, läsningen var jobbig och alltid hände något som han fick skuld för även om han inte var där.

 

 

 Att ditt anhörigstödskap betyder mycket för någon ska du aldrig tvivla på, hur jobbigt det än kan kännas. Bara du inte glömmer bort dig själv. Men det där med att glömma bort sig själv när man kämpar för sitt barn det kom som ett brev på posten. För vad kan vara viktigare än ens barns liv, när varje dag går ut på att få honom att överleva?

 

När Samuel var 19 år skev jag ett brev till Riksdan, det lyder så här:

Jag fick ett svar att det skulle tas upp på ett sammanträde och att en ledamot behövde besluta sig för att ta tag i frågan men jag hörde aldrig något mer i från dem.

 

Jag fick kontakt med en anhörigkonsulent i vår kommun. Det var Samuel sjuksköterska på beroendemottagning som kopplade ihop oss. Det var något som jag aldrig ens hört talas om innan. Varken anhörigkonsulent eller anhörigstöd. Anhörigstöd vad är det för något? Anhörigkonsulent vad gör en sådan? Undrade jag mycket frågande. Här hade jag kämpat i 20 år och aldrig en fått erbjudandet. Men nu vet jag.

Varje kommun har en skyldighet att erbjuda anhöriga stöd men det verkar som att det ser olika ut i varje kommun. Som anhörig måste man själv leta fram allting och det är inte alltid så lätt. From 2009 har regeringen lagstadgat anhörigstödet, det finns en ”Vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap, 10 § i socialtjänstlagen”, detta har kanske inte fungerat så bra och kommunerna har själva fått bestämma över anhörigstödet, till vem det ska utgå.

Sen april 2022 finns det också en Nationell anhörigstrategi inom hälso-och sjukvård och omsorg. En strategi som ska ge mer individanpassat och likvärdigt anhörigstöd över hela landet. Kanske kan nu anhörigstöd för personer som hjälper sina anhöriga med psykisk ohälsa också få hjälp. Det finns rättigheter och skyldigheter, tex har en person med psykisk ohälsa rätt till stöd av kommunen och en anhörig har ingen skyldighet att vårda en myndig närstående, det är frivilligt. Så jag skulle då välja att inte hjälpa min son in i det längsta? Och vem skulle då ta över? Psykiatrins Unga vuxna- Nej för något unga vuxna med bipolär sjukdom fanns inte. Så det blev den vanliga psykiatrin. Men tyvärr blev det inte så bra för oss då de inte hade riktigt rätta resurserna.

 

Det sista självmordsförsöket gjorde Samuel när han var 20 år, den gången var det illa.

År 2020 Ett år då det hänt väldigt mycket. En jämnårig pojke i Samuels bekantskapskrets väljer att avsluta sitt liv. En månad senare förlorar barnen sin kära faster i självmord. När Samuel i samband med det mår som sämst i januari kan Psykiatrin erbjuda en tid tidigast om 6 veckor. Den våren spårade allt.

Samuel har haft flera självmordsförsök och som mamma känner man frustrationen växa och jag är livrädd varje gång telefonen ringer. 

 

Förbannad, besviken, sårad, ledsen, orolig, ändå kämpar jag som en tigerhona för att han ska få de bästa möjligheter och förutsättningar för en framtid som alla andra. Men nog är det svårt när det varje helg händer än värre saker än den förra. Vart vi än vänder oss så säger man, vi kan inte hjälpa honom så länge han går på droger. På BAS säger man han är inte tillräckligt nedgången för att vara här. Jag har så många frågor som inte får några svar. Nᴀ̈ʀ ska detta ta slut? Nᴀ̈ʀ tar min ork slut? Vᴀᴅ händer när min ork tar slut? 

 

Samuel bor hemma med mig, sin pappa och sina fyra små syskon i tonåren. Vi lever under ständig oro för att Han ska ta sitt liv, att polisen ska ringa på dörren och bekräfta våra farhågor. Syskonen håller koll på sin bror, hans yngre syskon, hans minderåriga syskon! Under det senaste året eskalerar missbruket han är aggressiv, sover inte eller kommer hem sent om han ens kommer hem. Pratar inte med oss längre. Vi ska anpassa oss efter hans behov. Den som inte lever under vårt tak har ingen aning om hur det är här hemma.  Han är bra på att manipulera och berätta sin sida av historien. En sida som inte stämmer överens med övriga familjens.

 

Självmordsförsöken blir värre. Fem försök under samma helg. Han skadas allvarligt en sommarförmiddag. Jag reser med flyg till platsen med får inte träffa honom. Coronarestriktioner och de är ännu värre eftersom jag kommer från Stockholm. I en vecka bor jag bredvid sjukhuset i väntan på att få träffa min son och ta med honom hem.  Jag vet inte ens vilka skador han har.

Jag ringer alla jag kan komma på, ber om hjälp från socialtjänsten, beroendemottagningen och psyk. Men alla säger samma sak, om han tar droger kan vi inte hjälpa honom. Han är dessutom myndig och ska sköta allt själv. 

 

När vi kommit hem och är påväg till ett läkarbesök, krampar han i bilen, jag tror han dör, där och då. Anfallet håller på i 7 minuter. 7 minuter! Ambulansen hämtar honom och han läggs in men skrivs ut nästa dag utan åtgärd. Två veckor senare krampar han igen, han läggs in men skrivs ut nästa dag men denna gång beställs en DT hjärna. En tid ska skicka med posten. Tiden för DT hjärna kommer först flera månader senare. Kramperna beror på att han tagit droger. Jag har fullt focus på honom men vad jag än gör så blir det fel! 

 

Såklart är jag ᴛʀᴏ̈ᴛᴛ.

Uᴛᴍᴀᴛᴛᴀᴅ.

Mɪɴɴᴇᴛ sviker, jag tappar ord.

Kᴀ̈ɴsʟᴏʀ, jag tror inte att jag har dem inte längre. 

Allt går i 110, det bara kör på. Att Pausa finns inte på kartan, för vad händer om jag gör det? Livrädd för att krascha, att tänka efter. Allt måste fungera. Jag måste vara ᴘʀᴀᴋᴛɪsᴋ. 

 

Så hände det. En sen höstkväll. Det är ingen polis som knackar på dörren utan det är vår ena son, hans äldsta lillebror som kommer inrusande till oss i sovrummet – Ni måste komma nu! det är något konstigt med Samuel, kom nu! På stolen i sitt rum sitter han död, han andas inte, han hänger bakåt med huvudet. Paniken utbryter. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag slår på hans kinder, vakna Du måste vakna nu. Jag lyckas ringa 112 men jag vet inte hur. De säger åt oss att lägga S på golvet, massa frågor ställs. Vad har hänt? Har han fria luftvägar? Vad har han tagit? Jag kan bara svara jag vet inte. Vi behöver hjälp! Han dör. Hjälp mig! Ni måste hjälpa mig! 

Hans pappa är i rummet men jag vet inte vad han gör. Jag är helt uppslukad av min äldsta son på golvet. Hans hjärta slår inte längre.

Jag noterar att det utanför dörren står en kritvit lillebror, chockad och livrädd. 

När ambulanspersonalen kommer stoppar de en slang i halsen på S och pumpar i luft, han får tre doser naloxen mot narkotikaförgiftning. Men inget hjälper. De kallar på förstärkning, en till ambulans och en läkarbil kommer. Två sjuksköterskor, två undersköterskor och en läkare, jag och min man kämpar för att få igång Samuel och till slut får de ett livstecken. Han är redo att åka till Danderyds sjukhus. Vi hjälps åt att få ner honom för trappan. Han är nu medvetslös men vid liv. Han lastas in i ambulansen. I detta ögonblick kommer vår dotter hem, paniken i hennes ögon, gallskriket, det skär i mitt hjärta. 

Ambulanspersonalen säger till mig. Ring akuten om en timme och hör efter vart han är. 

På grund av Corona kan vi inte följa med. 

 

Dagen efter när jag står vid spisen, ska göra lunch med allt är bara vitt, som i ett töcken, ser jag mig själv röra i grytan. Jag är utanför min kropp, jag är kall, utan känslor. Jag vet inte än hur det går för mitt barn och det tar 15 timmar innan vi får veta att han troligtvis kommer överleva. Han har lagts i respirator och vi får inte besöka honom. Han har fått lunginflammation då han respirerat sitt eget kräks. 

 

Vi pratar med Samuel kompisar, samlar dem hemma hos oss. Ber dem som använder sluta med droger, vi finns där för dem. De stannar hela eftermiddagen.

 

Hemma är det kaos. Vi mår dåligt. Alla fyra syskon mår såklart dåligt. Den brodern som hittade Samuel kämpar med känslorna. Hade han inte hittat honom när han gjorde hade Samuel varit dött då.

 

Vi fick känna på hur det kändes att förlora ett barn, om så bara för 17 timmar. Men det räckte Så klart var vi oerhört tacksamma och lyckligt lottade som fick vår son och bror tillbaka då.

 

Enda sättet för att få hjälp till vår son är att säga stopp nu. Hjärtat brister när jag måste säga till honom att, du får inte komma hem igen. Han är arg på mig, så galet arg. Missbruksenheten måste finna en lösning. För nu orkar vi inte längre. 

 

Efter tre veckor flyttar Samuel till ett HVB hem. Såklart är Samuel arg på mig i början men han säger efter ett tag att detta var bra. Att han behövde detta. 

Vi har inte fått träffa honom sen händelsen och vi får inte träffa honom under de 6 månader han bor på hemmet. Dels beroende på Corona restriktionerna. Men jag får prata med honom på telefon. Vi har många samtal.  Ibland ringer han och så är vi båda bara tysta och gör våra egna saker men har varandra på tråden under tiden. Det känns bra. Ibland är han arg på mig. Tror jag lagt mig i vissa saker. Ibland vill han ha min hjälp. Ibland pratar vi om livet och hur mycket jag älskar och saknar honom. Hur glada vi är att han valt livet! 

 

Hemma kämpar vi på med vardagen, känslorna, ångesten, paniken. Trotts att vi vet att Samuel har hjälp, mår bra och att vi kan släppa den stressen, så är det mycket annat som inte fungerar för oss. Vi har kommit till stadiet där våra kroppar säger ifrån, hjärnorna slutar fungera och tröttheten tar ut sin rätt. Syskonen får depressioner och måste tyvärr behandlas med antidepressiva mediciner. De behöver ta paus från skolan och sina kompisar. Sova, vila och bara få vara tonåringar, inte ansvariga för sin äldre bror. En äldre bror de älskar och saknar. 

Vi har många myskvällar tillsammans, även mitt i veckan. Vi bygger upp vår familj igen. Jag har skuldkänslor över att jag glömt bort mina andra barn under tiden jag kämpat för Deras brors liv. Jag har helt enkelt bara kunnat fokusera på en sak. Jag försöker nu bygga upp förtroendet med dem igen och berättar att jag aldrig slutat älska dem. 

 

När de 6 månaderna på HVB hemmet gått och Samuel får flytta till ett stödboende i Stockholm, då kommer vi får börja umgås igen. Vi längtar men samtidigt känns det lite nervöst. Vi har ju inte sett på 6,5 nästan 7 månader och senast låg han medvetslös med slang i halsen, på en bår, i en ambulans.  

 

Samuel ber mig hämta honom när det är dags att flytta från HVB hemmet. Vi möts på halva vägen. Att en två timmars bilfärd kan vara så lång. Hans näst yngsta lillebror får följa med. Det är en överraskning då han fyller 15 år samma dag. Jag har sagt att vi ska till en specialistläkare och titta på hans häl som han har ont i. När vi kommer fram till mötesplatsen får vi vänta några minuter innan Samuel kommer. Å vilken överraskning, han blir så glad. Det är så härligt att få krama om Samuel igen. Det har gått 7 månader sen vi sågs.

Vi åker hem så Samuel får träffa alla sina syskon. Jag ringer deras skolor så de får ledigt och kan åka hem.  Alla syskon samlade i soffan. Ett kort som nu hänger på vårt kylskåp. Vi är hemma ca 15 minuter sen vill Samuel till sitt nya stödboende. 

Det är en väldigt fin lägenhet, stora rum med utsikt mot en innegård.  

Jag märker att han är trött. Han har inte samma go i sig som tidigare. 

Svaret på DT hjärna som gjordes i december visade att han fått bestående hjärnskador efter bilolyckan och syrebristen.  

Han vill ofta vara för sig själv. Jag får komma och hälsa på en stund, vi spelar kort och fikar. Något syskon får komma då och då men mer orkar han inte. Han vill inte komma hem han säger att det är för många intryck.  På midsommar bjuder han över sina 3 bröder att sova över hela helgen. De hade en riktigt fin helg. Spelade kort, åkte voy och åt god mat. 

Jag, Samuel och Samuels kontaktperson från stödboendet samarbetar kring Samuels vardag. Det är verkligen skönt att ha Samuel hemmavid igen. Det märks på syskonen att de börjar leva igen. Stämningen hemma är lättsam och vi har en hela annan sammanhållning än innan. Vi lever nu för dagen och i nuet. 

 

En solig dag i juli ringer Samuel som så många gånger förr men denna gång är något annorlunda. 

Mitt hjärta bultar snabbt och jag fylls av värme när Samuel frågar: Får jag komma hem? Jag svarar. Du behöver inte fråga.  Du bor ju här! 

 

Han kommer på besök flera gånger den sommaren och i slutet sover han över, det märks att jag och min man och syskonen jobbat hårt och bearbetat det som hänt här hemma men att Samuel inte kan förstå varför vi har en annan dynamik och varför vi skulle mått dåligt, det var ju bara han som drabbats.

Varje gång han sover över blir det samma sak, han faller in i sin tidigare roll i familjen medan vi andra inte längre finns i dem rollerna. Det gör det svårt för hans syskon som inte vill att han sover hemma längre. Men de sover gärna över hos honom i hans lägenhet.

 

De är många läkarbesök, Psyk, Beroende, Soc, öppenvården, hjärnskaderehab, daglig verksamhet på hjärnskaderehab och ortopeden flera gånger per vecka.

Samuel har problem med sin krossade armbåge efter den svåra olyckan, den har fortfarande inte läkt fast det snart gått två år.

På hjärnskaderehab förstår de vikten av att ha anhörigstöd. Och de hjälper mig med intyg så jag kan få följa med Samuel på läkarbesök.

Under corona är det oerhört besvärligt men Samuels hjärnskada gör att han nu behöver min stöttning annars blir det bara tokigt. Han kommer inte ihåg vad de har sagt.

 

 

På hösten 2021 börjar han studera via komvux till Elevassistent, det går bra.

 

I november 2021 flyttade Samuel till ett annat stödboende bara 10 minuter ifrån där vi bor.  Armbågen ställer till det så han behöver vara sjukskriven 6 månader. Så hela vinter och våren går åt till det. Han får stafylokocker i skelettet och opereras 6 gånger på 5 veckor i armen och han får gå med en vacuumpump som ska dra ut infektionen under tiden. En mycket smärtsam tid. Men han återupptar sina studier efter armen läkt ok. Å han kämpar ordentlig med studierna. Jag har kontakt med hans lärare bara för att förmedla vilket stöd Samuel behöver för att klara sina studier medan han gör allt arbete och använder sina egna erfarenheter i sina uppgifter, hur hade han velat bli bemött osv.

 

Han kommer hem ibland, tar med sina bröder på matcher, spelar mycket frisbeegolf. Något som de uppskattar väldigt mycket. Vi har firat systerns student och för några veckor sen firade vi ena broderns 18 år dag och då följde Samuel med till restaurangen. Samuel är nu delaktig i nästa allt vi gör. Han kan ju fortfarande ringa mig 10-15 gånger på en dag även fast han vet att jag jobbar eller ringa när jag sover på natten men vi pratar alltid och han är sällan arg. Han behöver hjälp att hitta något han tappat bort eller ringa läkaren, tandläkare eller någon annan.  Han måste ju ringa medan han kommer ihåg.

När hans syskon behöver hjälp ställer han upp till 100 %, han är oerhört mån om deras välmående.

Efter 1 år på stödboendet får han en egen lägenhet med boendestöd bara 300 meter därifrån.

Det sista året gav Samuel all sin tid till sina syskon.

Grabbarna sov över hos honom på helgerna, de spelade playstation, såg filmer och lagade mat. Samuel och Hugo åkte tillsammans på en fotbollsweekend till Liverpool bara någon månad innan han dog. Systern och Samuel åt lunch eller åkte på shopingtur tillsammans.

Samuel älskade att resa. Han var i Italien och Polen, åkte till Spanien, Liverpool, Åre flera gånger. Ofta var det väldigt spontana resor så de som skulle följa med fick inte så lång tid på sig att förbereda.  Han planerade även en ny fotbollsresa med äldsta lillebrodern till Liverpool. Något de aldrig hann göra.

Samuel var Djurgårdare så långt ut i fingerspetsarna det gick att gå. Han åkte på alla hockey och fotbolls hemmamatcher med sina bröder.

Den 13 oktober 2023 tog Samuel studenten- Elevassistent!

För att fira detta åkte Samuel med sina 3 bästa kompisar på en kryssning den 28-29 oktober 23. Av någon anledning ville varken jag eller min man ville att han skulle åka. Vi tycket han kunde stanna hemma med oss och göra något kul. Men såklart åkte han.

På söndagen ringer Samuel och jag svarar: Vad skönt att du lever.

Han berättar att han blivit misshandlad, slagen i huvudet och på strupen flera gånger. Att vakterna tagit killarna och att de frågat om han ville göra en polisanmälan. Men det ville han inte för han var rädd att det skulle leta upp honom och döda honom.

Samuels bästa kompis hade blivit slagen av dessa killar och Samuel hade gått emellan, han hade sagt åt den att de skulle be om ursäkt, att man inte ska slåss. Samuel slog inte tillbaka, han var orolig att han inte skulle få jobba som elevassistent om han blev anmäld. Polisen har sagt att videofilmerna från båten bekräftar det Samuel och Samuels kompisar berättat.

När Samuel kommer hem har han ont i halsen, strupen har svullnat upp och han klagar över att ha svårt att andas. Vi åker in till akuten. Där säger man bara att han har fått som ett blåmärke i strupen, att det är ingen fara men om det blir värre ska han komma in igen. De gör ingen röntgen- Samuel har Von Willebrands faktor en blödarsjuka. Så han ska alltid röntgas men bakjouren tycker inte det behövs.

 

Jag ber vår yngsta son sova över hos Samuel den natten, då Samuel inte vill sova hos oss. Det är måndag den 30 oktober.

Onsdagen den 1 november: På kvällen ringer han som vanligt för att säga god natt. Samuel säger att han inte kan ligga ner för då kan han inte andas så jag säger att han måste sitta och sova, att han får lägga kuddar bakom ryggen. Han klagar över huvudvärk och ska ta en alvedon. Klockan är 19.30. Han spelar med sina syskon och kompisar online och vid 23.15 säger de god natt.

 

 

Den andra november 2023 när jag är på jobbet ringer näst yngsta sonens kompis mamma, min son och hennes son skulle träffa Samuel och äta lunch tidigare på dan, men Samuel har inte svarat i telefon eller på meddelanden. Jag förstår direkt. Som mamma har jag ju den där mamma intuitionen. Mitt hjärta krampar. Jag vet redan då att han är död.

Jag säger till henne att jag ringer till polisen vi hörs senare. Jag förstå att hon blir chockad men jag har inte tid att förklara. Samuel skulle aldrig missa en date med sin bror. Aldrig!

Jag har haft så mycket att göra på dan att jag inte ens reflekterat över att Samuel inte ringt mig. Han ringde alltid och sa god morgon och berättade vad han skulle göra ofta redan innan kl 07.

 Jag ringer 112- ber att bli kopplad till polisen

Hej jag heter Helene Malm

Kan ni åka hem till min son? Jag tror något har allvarligt hänt. Han svarar inte och han skulle träffat sin bror kl 12.00. Han blev misshandlad i helgen och hade svårt att andas igår kväll. Han bor på……….

 Jag får till svar att de kan inte åka varje gång en orolig mamma ringer. Sonen är 23 år han vill väl vara ifred. Men jag kan väl ringa till sjukhusen och kolla.

 

Jag åker hem från jobbet och hämtar Samuels nyckel, näst yngsta sonen följer med mig och vi åker hem till Samuel.

I sängen ligger Samuel död. Nedbäddad som om han sover. Min näst yngsta son får inte komma in i lägenheten.

Jag ringer 112 igen och ber om ambulans och polis då min son ligger död i sin lägenhet. Jag vill prata med polisen som jag pratat med tidigare med operatören tycker det är onödigt då de tillkallat patrull som är påväg. Det känns som en evighet innan de kommer. Under tiden vi väntar ringer jag min man, skriker bara att han måste komma till Samuel nu.

 

När polisen varit inne i lägenheten kommer de ut och bekräftar att Samuel är död. Där och då stannar våra liv.

Jag ringer min mamma och ber dem komma hem till oss. Jag ringer min dotters pojkvän och ber han köra hem henne till oss men inte säga något varför. Hon ringer upp och vill veta varför hon ska komma så jag måste berätta över telefon. Samuel är död du måste komma hem, vi kommer snart.

Min man och yngsta sonen åker hem. Jag stannar till polisen säger att jag kan åka. Samuels boendestödjare kör hem mig. En jourhavande präst kontaktas och kommer hem till oss. Prästen Sara en alldeles fantastisk person, som lyssnar in oss allihop. Samuels kompisar har kommit hem till oss och hon lyssnar på dem också. Samuels kompisar, så fina pojkar, också ledsna men så omtänksamma mot oss och Samuel syskon. Dotterns kompisar kommer över, de har ju växt upp med Samuel. Kärleken flödar. Den kärlek som Samuel visat dem under alla år ger de tillbaka till oss. Det berättas om minnen och visar videoklipp. Trotts att vi är totalt krossade så finner vi glädje i just den stunden.

 

Vi gick samma kväll ut på facebook att Samuel dött efter att vi ringt de närmaste och Samuels och syskonens kompisar. Vi bor i en lite by där rycken sprider sig fort. Vi har fått så mycket kärlek, huset fylldes med vänner, blommor och mat. Första veckan var det alltid någon här hela tiden.

 

 

På lördagen den 4 november har vi en spontan minnesstund på ungdomsgården, över 100 personer sluter upp för att minnas Samuel. Näst äldsta sonen och Samuels kompisar överraskar oss med ett stort fyrverkeri till Samuel och alla tänder ljus i form av ett fyllt hjärta på gruset utanför fotbollsplanen. Det är så fint. Vänner och bekanta hjälps åt att tända nya ljus när de slocknat så hjärtat  brinner ända till nyår.

 

Jag planerar min sons begravning, väljer blommor, kista, urna, psalmer. Väljer gravplats bredvid Faster Lotta och snett nedanför Farmor, Samuel ska inte vara ensam.

Vi valde den jourhavande prästen Sara att hålla i Samuel begravning. Det kändes som hon kände Samuel fast de aldrig träffats. Det var den sorgligaste, vackraste och finaste begravningen jag varit på. Längst fram i kyrkan ligger min son i en kista. Kistan är insvept i Djurgårdsfaggor signerade av herr och damlaget. Men det är så fel- så fel på alla plan. Det är ju inte han som ska ligga där. Vi har djurgårdströjor med Samuel tryckt på ryggen.

Jag är så ledsen att min morfar, Samuel gmorfar som är 99 år fått uppleva detta. Samuels gmorfar som spelade fotboll med honom när han var liten.

Jag sjunger Lovads ” Brev till himlen” det gör så ont men jag gör det för Samuel.  

Kyrkan är full, ca 180 personer är där för att säga farväl till Samuel. 180 personer som Samuel berört. Min fina, underbara, unika Samuel.

 

På minnestunden efter fikat har Samuel och Ludwigs kompisar återigen ordnat med en överraskning, en ljusshow av bengaler i olika färger. De är så fina. Vi avslutar kvällen med en fotbollsmatch i idrottshallen. Vi är ca 50 personer som deltar. Föräldrar till Samuels och syskonen kompisar, Samuels och syskonens kompisar och så några av våra grannar. Vilken fin dag i Samuels anda. Precis så hade Samuel gjort om det hade varit någon av hans vänner det gällde.

 

 

Men när någon dör så står man ensam kvar med alla måsten. Saker som jag inte kan någonting om.

Lägenheten skulle tömmas inom 2 veckor, gå igenom och sortera alla Samuels saker

Papper skulle fyllas i, dödsboanmälan, fullmakter

Alla dessa papper. Avsluta konton

Här är jag mitt i den ultimata krisen och ska klara av alla dessa saker utan hjälp. Det är den ena käftsmällen efter den andra.

Sjukskrivning- sjukpenning-försäkringskassan behöver jag säga mer om det?

Stötta Samuels syskon- samtal med deras skolor, läkare, psykologer

Ringa alla Samuels vårdkontakter, lämna tillbaka hjälpmedel

 

Jag hade behövt någon som kom hem och hjälpte mig med detta. Jag måste själv söka upp hjälpen via andra föräldrar som förlorat sina barn, de enda som faktiskt vet vad jag går igenom.

 

Min bröstkorg är iskall, mitt hjärta har slutat slå- jag kan inte känna det längre. Jag har problem med minnet, kan inte fokusera, orkar inte göra flera saker på en dag, sover nästan inget, har ingen matlust. Jag har fått sömntabletter utskrivet men vågar inte ta den för jag kanske inte vaknar igen. Det finns ju inga garantier längre.

 

Jag vill inte leva men jag vill inte dö. Hade vi inte haft Samuels syskon så hade jag följt med Samuel, jag är halv, hälften av vad jag var innan, hälften mamma, Tänk om det händer något med mina andra barn. Vad blir jag då? Ingenting!

Jag saknar ett av mina barn och den saknaden är så stor och svår att bära att livet inte längre har någon mening. Jo visst vi har 4 barn till och jag älskar dem över allt annat, det är inte det men jag är mamma till 5 och en saknas. Jag kommer aldrig bli hel igen.

 Det var min uppgift att hålla Samuel vid liv och jag misslyckades. Jag var inte där den enda gången det räknades, när han behövde mig som mest. Att han fick dö ensam, det tär i mig. Äter upp mig.

 

Varför? Varför valde han Samuel? Vår fina, omtänksamma, rättvisa, älskade Samuel. Jag kommer aldrig få svar på det men jag är inte nöjd med hans val.  Killen som kämpat så hårt och tagit sig igenom allt. Killen som vann över självmordsförsöken och valde livet. Killen som visade sig större än de flesta. Han förtjänade inte att dö.

 

Kanske var det Samuels medicinkombination som dödade honom. Mediciner som han fått på recept av psyk. Han hade inga höga doser i blodet utan endast tagit det som han fått förskrivet och delat i sin APO dos. Dödsorsaken är därav oklar enligt rättsläkarens rapport.

Samuel valde inte att avsluta sitt liv, det har funnits så många gånger som han försökt och då jag förstått varför. Jag hade stått bakom hans val hur ont det än hade gjort men………………………

jag kände honom bättre än jag känner mig själv. Någon eller något annat valde det åt honom. Det handlar om rättvisa. Att Samuel är värd rättvisa.

Kan vår berättelse så bara kan hjälpa en person så har vi lyckats med uppgiften. Samuels minne ska leva vidare. Jag kommer aldrig sluta berätta om honom.

 

Samuel gjorde det, han klarade det. Han tog studenten, fick fina betyg och han fick jobbet, som elevassistent- tyvärr dog han innan han fick veta det. Han klarade av att vända sitt liv alldeles av egen vilja, kämpade och blev fri från mörkret. Han skulle hjälpa andra ungdomar att komma på rätt köl igen. Han visste att det gick. Han hade funnit meningen med sitt liv.

Han stod upp för dem han älskade och var inte rädd för att gå emellan om någon blev orättvist behandlad. För Samuel var en bättre människa och hade ett större hjärta än många andra. Kanske blev det hans död men oavsett så är Jag otroligt stolt över att få vara mamma till en sådan fin person.

 

Tack för att Ni tog Er tid och läste om vår historia. 

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 💕