Virka är mitt lugn. Varje maska ger mig styrkan att känna ett terapeutiskt lugn i kroppen. Det är som om jag virkar in en liten del av mig själv i varje verk – en kärlek som sedan kan ges vidare till någon jag har ett band till.
Det kan vara en dinosaurie eller en liten kanin till mina syskonbarn, något som tröstar när tårarna rinner. Ett par värmande vantar till kalla vinterdagar. En duk som pryder köksbordet och får vardagen att kännas lite mjukare. Kanske till och med en hoodie till växelspaken i bilen – ett litet vardagstecken på omtanke.
Ibland blir det humor också – som när Mumin fick fel färg på tröjan. AIK:s färger på utsidan, men med hjärtat i Djurgårdens färger 😉. Varje sak får sin egen historia, sin egen mening.
Virkningen är oändlig i sitt slag. Det är bara fantasin som sätter gränserna.
Men för mig är det också mer än skaparglädje. Varje maska är en del av min kärlek och min sorgeprocess efter Samuel. Att virka blir en stund där jag kan andas, samla mig och samtidigt minnas de vackra stunderna vi delade. Jag finner tröst i det – åtminstone för stunden.
En virknål i storlek 4.0 och ett ullgarn i beige och rosa blir snart ett par torgvantar med snäckskalsmönster och två rosor på mudden. Jag räknar maskorna: 1, 2, 3, 4, 5… och sjunker in i tankarna. Tillbaka till tiden när barnen var små, till skogen i Mellbystrand, till alla de fem tillsammans.
Det är så jag bär med mig minnena – i garn, i maskor, i omtanke.
Och kanske är det just där som kraften i virkningen finns: i förmågan att hålla kvar både kärlek och minnen, tråd för tråd
Var rädda om varandra
Med kärlek Lene 🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar