Igår lyste blodmånen på himlen. Hela kvällen kände jag dess kraft, som om den drog i mitt hjärta och förstärkte saknaden. Smärtan satte sig i bröstet, och magen bar på ett sug jag inte kan förklara. Egentligen följde känslan mig hela dagen. Tröttheten var tung, koncentrationen svår att hålla kvar. Jag virkade för att försöka hitta ro – maska för maska, andetag för andetag. Den här gången blev det torgvantar till mig själv, som en påminnelse om att också jag behöver värme.
I fredags gick jag till Samuels grav. Jag pratade med honom, som jag brukar. Rensade blommorna, fyllde på vatten. Solen sken från en klarblå himmel. Där, vid graven, känns allt så stilla och rent. Det är den enda platsen där jag kan fylla på med kärlek, där avståndet mellan oss känns lite mindre.
Snart är det årsdag. Redan nu känns stressen i kroppen – vad ska jag planera, vad blir rätt i år?
Förra året samlades vi alla: familjen, Samuels vänner, syskonens kompisar, släktingar. Vid graven dukade jag upp Milano-salami och Julmust, hans favoriter.
Jag läste ett brev från honom och syskonen fick var sitt halsband med hans fingeravtryck och orden:
“Jag finns alltid här för dig, älskade syster/bror. /Samuel”
Vi skickade rislyktor som steg mot himlen, lyste upp mörkret, som om de bar våra tankar och böner med sig.
Tillsammans sjöng vi Djurgårdslåten, sedan gick vi till kyrkan för Allhelgonagudstjänsten. Kvällen avslutades med fotbollsmatchen i ”Samuels minne” – en tradition vi skapat, där skratt och gemenskap får bära sorgen för en stund.
Den 2 november är det två år sedan Samuel dog. Två år sedan den där regniga dagen då allt förändrades.
Tänk att tiden kan rusa fram och ändå stå helt stilla.
Två år – och ändå känns saknaden lika rå, lika nära.
🎶Sjung för gamla Djurgården sjung, sjung i ur och skur🎶
Var rädda om varandra
Alltid oavsett 💛❤️💙
All Kärlek Lene 🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar