Ibland känns det som om hjärtat vaknar till en kort stund. En liten rörelse, en påminnelse. Sedan lägger sig stillheten igen, som om allt är avstängt. Men så kommer trycket – det där som blir till ångest eller till en saknad så djup att den inte går att sätta ord på.
Jag saknar Samuel.
Jag saknar hans röst, hans närvaro, alla samtal som fyllde mina dagar.
Ibland kunde det bli tjugo, trettio samtal. Frågor om matlagning, små vardagsbetraktelser, klagomål om priserna på ICA. Samtal tidiga morgnar, bara för att berätta vad han skulle göra den dagen. Han ringde alltid. Han visste att jag oroade mig, och det var hans sätt att bära mig med i sitt liv.
Då kunde jag sucka, ibland trött på alla avbrott. Men idag… idag längtar jag efter varenda ton, varje ord. Det var bara Samuel som ringde på det sättet. Bara han som fyllde luften mellan oss med sådan omsorg.
Nu sitter jag vid fönstret. Ute blåser vinden, en gren knackar mot husets vägg. Ljudet blir en påminnelse om tystnaden här inne. Ensamheten har blivit vardag, tomheten en ständig följeslagare. Sorgen går inte att fly ifrån – men den betyder inte att livet är slut.
Jag lever för Samuel.
Jag lever i Samuels anda.
Jag lever för att visa mina andra barn att vi kan gå vidare, även med smärtan i hjärtat. Att det är tillåtet att skratta, att glädjas, att hitta ljus igen. Och lika tillåtet att falla, att gråta, att sakna.
Kärleken tar aldrig slut. Den bara byter form.
Var rädda om varandra
Med Kärlek Lene 🩷
Lenes Hjärta 
Lämna en kommentar