Lenes Hjärta

Jag skriver för att minnas, för att läka, och för att kanske ge lite tröst till någon annan som bär på liknande sorg.

En dag i taget. En timme i taget. Ibland en minut. ❤️

Det här inlägget skriver jag inte för att få medlidande, utan för att sätta ord på något som många av oss bär inom oss men sällan pratar om — sorgen efter att ha förlorat ett barn.

För mig är skrivandet ett sätt att andas lite lättare, att fånga de tankar som annars snurrar tyst i huvudet.

Det här är min berättelse, men också en hälsning till alla som vet hur det känns när en bit av hjärtat saknas. 💔

Jag är inte samma person sen du dog.

Jag ler nog lika mycket, men jag känner mer och älskar djupare.

Det finns inga tårar kvar, men ändå gråter jag hejdlöst inombords. Helt plötsligt kan tankarna fara till dig – kanske för att jag tror att jag ser dig på andra sidan gatan, fast jag vet att det inte kan vara sant. Jag ser någon med en likadan tröja som du brukade ha, eller någon med ditt leende, din frisyr, ditt skägg. Det känns så verkligt.

I tanken går jag fram till personen, lägger en hand på hans axel – och i ett ögonblick ser jag dig när han vänder sig om. Jag vet att det inte är du, men känslan i kroppen är så stark att den nästan slår omkull mig. När tanken sen lugnat sig kommer besvikelsen och sorgen som ett slag i magen.

Jag vet att detta händer dina syskon också. 😢 Jag önskar så att jag kunde ta en del av deras smärta. 💔

Vem är jag?

Jag är en fembarnsmamma.

Jag har fem unga vuxna barn – 23, 22, 21, 19 och 17 år.

När någon frågar berättar jag att jag har fem barn, och om de undrar mer berättar jag om min änglason, Samuel.

Barnen är det finaste jag har. Så först och främst är jag mamma – men jag är en mamma med ett brustet hjärta, där en bit alltid kommer saknas för att hjärtpusslet ska bli helt.

Mitt hjärta har blivit känsligare för intryck, och för vad som verkligen betyder något.

Är det nödvändigt att oroa sig för saker man inte kan påverka? Nej, det tycker jag inte.

Är det viktigt att stressa för att få vardagen att gå ihop? Nej, inte alltid.

För att må så bra som möjligt försöker jag släppa det jag inte kan förändra just då.

Jag grubblar inte längre på natten – jag försöker få lite sömn. Jag kan fortfarande inte sova en hel natt, drömmarna väcker mig och jag vaknar säkert tjugo gånger. Men jag ligger i alla fall inte vaken och tänker på allt jag inte kan påverka.

Jag tar en dag i taget.

Ibland en timme i taget.

Och vissa dagar, en minut i taget.

Jag känner en starkare kärlek nu till dem som betyder något för mig. Att älska djupare ger mening åt livet.

Men rädslan finns där – rädslan att förlora ett barn till. Jag vet inte om jag skulle orka återhämta mig från det.

Det är för dem jag finns kvar. ❤️

Att leva med sorg är inte att leva utan glädje – det är att leva med båda samtidigt.

Jag försöker varje dag hitta balansen mellan saknaden och tacksamheten.

Tacksamheten för allt som var, för alla minnen, för kärleken som fortfarande lever kvar.

Samuel finns inte längre här med oss, men han finns i varje andetag, varje skratt, varje solstråle som värmer mitt ansikte.

Han lärde mig att kärlek inte tar slut när livet gör det. 💫

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 🩷