Lenes Hjärta

Sorgen bor i de små stunderna. I tystnaden vid frukostbordet, när stolen står tom. I promenaden där jag nästan väntar på att höra hans steg bredvid mina. I skratten som fastnar i halsen för att jag vet att han borde varit här och delat dem.

Det är de där ögonblicken som gör ont på ett sätt som inte syns utåt. Masken är på, men inuti brister hjärtat. Och samtidigt – mitt i all smärta – finns också kärleken.

För sorgen är egentligen kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Och kanske är det så vi lär oss leva vidare: genom att låta kärleken bära sorgen, även när det känns omöjligt.

Hösten har verkligen tagit plats nu. Kvällarna blir mörkare för varje dag, och det är åter den där tiden på året då man får börja tända ljus igen. Jag älskar det – den där lugna känslan som sprider sig när lågan fladdrar till, och doften som fyller rummet.

Mina favoriter är vaniljljus. De doftar så gott, sådär lagom – inte för starkt, bara varmt och tryggt. Även barnen tycker om dem. Samuel brukade till och med sno med sig några av mina ljus hem till sig. Det var liksom hans grej.

I vardagsrummet står nu flera av hans ljus framme. På fönsterbrädan står ok en bild på Samuel bredvid en virkad ljuskopp. På soffbordet har jag en glasskål med snäckor, stenar och sand från Mellbystrand – sådant han själv plockade där en sommar. I mitten står en ljuskopp. Och i bokhyllan finns ett gravljushjärta bredvid en bild på Samuel och hans yngsta bror när de var små.

Det är Samuels ljus som tänds när vi behöver det.

När saknaden känns för tung.

När tystnaden blir för påtaglig.

Vi vet att han vakar över oss. Och vi vet att vi alltid bär honom med oss – i allt vi gör och i allt vi är.

Nu är det bara en vecka kvar till tvåårs­dagen. Det känns så konstigt… varje dag som går blir en dag längre bort från Samuel. Men samtidigt blir det också en dag närmare tills vi ses igen. Det är en märklig tröst, men den hjälper.

Jag tänker ofta på hans busiga blick – hur ögonen glittrade och mungipan drog sig lite snett när han var på det där charmiga bushumöret. Jag ser framför mig den ettårige Samuel som susade runt på sin blå bobbycar i lägenheten i Östra Karup. Den ljusblå lille killen som på väg till mormor ramlade på asfalten och kom hem med kläderna alldeles brunsvarta.

Jag ser honom spela fotboll på tomten i Mellbystrand med sin Gmorfar. Och jag ser den stolta 18-åringen med nytaget körkort som glatt visade upp sin första bil.

Och framför allt ser jag honom som den omtänksamma, kärleksfulla storebrodern han alltid var – han som gjorde allt för sina syskon.

När jag tänder hans ljus fylls rummet av värme. Doften av vanilj blandas med minnen, skratt och kärlek.

Hans ljus brinner fortfarande – i oss, omkring oss, genom allt.

Alltid älskad. Alltid saknad.

Alltid med oss ♥️

Tack för att ni läser, delar och minns tillsammans med oss.

Det betyder mer än ni anar.

Skriv gärna en liten hälsning eller ett minne av Samuel om ni vill – det värmer så mycket att få läsa.

Ljuset brinner vidare. 🤍

Med kärlek Lene 🩷