Lenes Hjärta

När sorgen känns som tyngst och mörkret vill ta över, händer det att vi ser små tecken. Ett ljus som glimmar till, en känsla av närvaro, något som påminner om att Samuel fortfarande är här – fast på ett annat sätt.

Det är som att han vill visa oss: ”Jag är inte borta. Jag går bredvid er.”

De ögonblicken blir ett ljus i mörkret. Ett sätt att orka andas igen, ta ett steg till när benen inte vill bära. Och kanske är det just där styrkan finns – i att minnas kärleken, i att känna honom nära trots allt.

Hösten pockar på och kvällarna blir snabbt mörkare. Det är åter en tid då vi kan tända ljus.

Vaniljljus har alltid varit mina favoriter. Den där lagom mjuka doften som fyller rummet utan att ta över.

Och barnen tycker likadant.

Det blev nästan en liten vana att Samuel smög med sig några ljus hem till sig. “De doftar ju så gott, mamma.”

Nu står en bild på Samuel och en virkad ljuskopp i fönstret i vardagsrummet.

På soffbordet finns en glasskål med sand, stenar och snäckor från Mellbystrand — hans Mellbystrand. Ljuskoppen i mitten lyser varmt när vi tänder den.

I bokhyllan står ett gravljushjärta bredvid ett foto av Samuel och hans yngsta bror, tagna när de var små.

Det är Samuels ljus.

Ljus vi tänder när vi behöver honom nära.

För vi vet att han vakar.

Och vi vet, i allt vi gör och i allt vi är, att han är med oss.

Alltid.

Idag är det två år sedan den dagen.

Dagen då vi fann honom.

Det är tungt att tänka att varje dag blir en dag längre bort från det liv vi delade med Samuel — men samtidigt också en dag närmare tills vi ses igen.

Jag minns hans bus, hur det liksom lyste i ögonen och hur munnen drog snett när han var på det där skrattiga humöret.

Jag minns ettåringen som for runt på sin blå bobbycar i lägenheten i Östra Karup.

Den ljusblå lilla killen i 1,5-årsåldern som ramlade på asfalten på väg till mormor och kom hem helt brun av grus och jord.

Pojken som spelade fotboll med sin gammelmorfar på tomten i Mellbystrand.

Och den stolta 18-åringen med nytaget körkort, som precis köpt sin första bil och nästan studsade av glädje när han visade upp den.

Och jag minns storebrodern.

Den omtänksamma, kärleksfulla, underbara storebrodern som alltid gjorde allt för sina syskon.

Syskonen som nu tvingas gå vidare utan honom.

Men som ändå håller ihop, starkare än de flesta.

Fyra som bär den femte inom sig.

Deras kärlek till varandra är ett ljus i sig.

Det värmer.

Det bär.

Vi tar oss igenom den här dagen också.

Även om den är tung.

Vi tänder Samuels ljus.

Och vi låter honom fortsätta lysa.

Var rädda om er

Med kärlek Lene 🩷