Lenes Hjärta

Så kom den igen. Dagen så många längtar efter. Julen som lyser i alla fönster, med granar, paket och förväntan.

För många betyder julen gemenskap och glädje. För mig påminner den om allt som saknas. Allt jag vill är att få min son tillbaka. Att mina barn ska få sin storebror tillbaka. Och den önskan är omöjlig.

Det är en sida av att förlora ett barn som sällan får utrymme. Inte bara sorgen – utan konsekvenserna.

Hur familjer splittras. Hur ekonomisk trygghet rasar. Hur man kan förlora nästan allt, utom kläderna man har på sig. Och hur man förväntas bygga upp ett nytt liv, samtidigt som man knappt orkar ta sig upp ur sängen. Vissa klarar att ta sig igenom den förlusten. Andra gör inte det – och står ensamma med allt ansvar, alla beslut, alla räkningar, samtidigt som sorgen efter ett barn aldrig lämnar.

Inför julen är det extra tungt. Samtidigt som jag vill ge mina barn en fin jul sitter jag och pusslar med mat och julklappar. Jag kan inte köpa dyra presenter. Jag kan knappt bjuda på en traditionell julmiddag.

Det blir en liten julklapp. En liten jultallrik. Och i eftermiddag samlas vi hos mig ändå.

Och vet ni – det blir jul. Inte den julen man ser i reklamen. Men en jul där vi är tillsammans. Där kärleken finns. ♥️

Där sorgen får ta plats, utan att skämmas.

Jag är så oändligt stolt över mina fyra fina unga vuxna. De vet att vi måste anpassa oss efter ekonomin. De vet att de inte alltid kan få detsamma som sina kompisar.

Och ändå möter de livet med förståelse, värme och styrka. Det är kanske den största gåvan av alla.

Julen är tung. Men den är vår.

Och min son saknas – varje dag.

Var rädd om varandra

Med kärlek Lene 🩷

Det är svårt att formulera allt vi gått igenom, men jag vill försöka — i hopp om att ni kanske kan hjälpa oss att få en ny start.

Jag bor tillsammans med mina två yngsta söner, snart 18 och 20 år, och vår lilla dvärgpudel. Sedan augusti 2024 har vi bott i en stödbostad via Våld i Nära Relation. Vi är tacksamma för att vi fått en plats där vi kunnat landa efter allt som hänt, men vi drömmer om något eget — ett hem där vi kan skapa trygghet igen. Ett hem där mina barn kan få känna att livet kan fortsätta, trots allt.

Mina söner går på Vallentuna gymnasium, Fordon och Bygg. Jag själv är sjukskriven sedan november 2023. Allt brast då. Jag förlorade inte bara min son den dagen — jag förlorade hela vårt gamla liv. Jag och min då 17- årige son var de som fann min äldsta son död den 2 november 2023. Det går inte att beskriva vad en sådan händelse gör med en familj, med en mamma, med syskon. Det krossade oss på ett sätt som vi fortfarande försöker förstå.

Efter det följde skilsmässa och en flytt från vårt hem. Vi lämnade allt — bokstavligen allt — och hade bara kläderna vi bar. Vi lever fortfarande med skyddad identitet. Mina barn förlorade sin bror, sitt barndomshem, sina saker, sin trygghet, och jag försöker varje dag vara den grund de behöver, trots att jag själv kämpar för att stå.

Till detta kommer ekonomin. Jag blev uppsagd under min sjukskrivning, och idag lever vi på försörjningsstöd och existensminimum. Jag står dessutom med skulder hos Kronofogden pga olika yttre händelser. Om det behövs så skriver socialtjänsten ett intyg som styrker vår situation och ekonomi.

Jag har ansökt om skuldsanering, och det preliminära beskedet säger fem år utan betalningsförmåga.

Jag är medveten om att mina chanser att få ett hyreskontrakt är minimala. Kanske till och med obefintliga. Men jag hoppas ändå — för mina barns skull — att ni kan se om det finns någon lägenhet, en trea, som vi skulle kunna få en chans till. Ett hem betyder inte bara ett tak över huvudet för oss. Det betyder läkande. Det betyder trygghet. Det betyder en möjlighet att börja om.

Jag ber inte om medlidande. Jag ber bara om en möjlighet.

Tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev. Det betyder mer än du kan ana.

                                                                        Varma hälsningar

Lene 🩷

                                                                         

När sorgen känns som tyngst och mörkret vill ta över, händer det att vi ser små tecken. Ett ljus som glimmar till, en känsla av närvaro, något som påminner om att Samuel fortfarande är här – fast på ett annat sätt.

Det är som att han vill visa oss: ”Jag är inte borta. Jag går bredvid er.”

De ögonblicken blir ett ljus i mörkret. Ett sätt att orka andas igen, ta ett steg till när benen inte vill bära. Och kanske är det just där styrkan finns – i att minnas kärleken, i att känna honom nära trots allt.

Hösten pockar på och kvällarna blir snabbt mörkare. Det är åter en tid då vi kan tända ljus.

Vaniljljus har alltid varit mina favoriter. Den där lagom mjuka doften som fyller rummet utan att ta över.

Och barnen tycker likadant.

Det blev nästan en liten vana att Samuel smög med sig några ljus hem till sig. “De doftar ju så gott, mamma.”

Nu står en bild på Samuel och en virkad ljuskopp i fönstret i vardagsrummet.

På soffbordet finns en glasskål med sand, stenar och snäckor från Mellbystrand — hans Mellbystrand. Ljuskoppen i mitten lyser varmt när vi tänder den.

I bokhyllan står ett gravljushjärta bredvid ett foto av Samuel och hans yngsta bror, tagna när de var små.

Det är Samuels ljus.

Ljus vi tänder när vi behöver honom nära.

För vi vet att han vakar.

Och vi vet, i allt vi gör och i allt vi är, att han är med oss.

Alltid.

Idag är det två år sedan den dagen.

Dagen då vi fann honom.

Det är tungt att tänka att varje dag blir en dag längre bort från det liv vi delade med Samuel — men samtidigt också en dag närmare tills vi ses igen.

Jag minns hans bus, hur det liksom lyste i ögonen och hur munnen drog snett när han var på det där skrattiga humöret.

Jag minns ettåringen som for runt på sin blå bobbycar i lägenheten i Östra Karup.

Den ljusblå lilla killen i 1,5-årsåldern som ramlade på asfalten på väg till mormor och kom hem helt brun av grus och jord.

Pojken som spelade fotboll med sin gammelmorfar på tomten i Mellbystrand.

Och den stolta 18-åringen med nytaget körkort, som precis köpt sin första bil och nästan studsade av glädje när han visade upp den.

Och jag minns storebrodern.

Den omtänksamma, kärleksfulla, underbara storebrodern som alltid gjorde allt för sina syskon.

Syskonen som nu tvingas gå vidare utan honom.

Men som ändå håller ihop, starkare än de flesta.

Fyra som bär den femte inom sig.

Deras kärlek till varandra är ett ljus i sig.

Det värmer.

Det bär.

Vi tar oss igenom den här dagen också.

Även om den är tung.

Vi tänder Samuels ljus.

Och vi låter honom fortsätta lysa.

Var rädda om er

Med kärlek Lene 🩷

Sorgen bor i de små stunderna. I tystnaden vid frukostbordet, när stolen står tom. I promenaden där jag nästan väntar på att höra hans steg bredvid mina. I skratten som fastnar i halsen för att jag vet att han borde varit här och delat dem.

Det är de där ögonblicken som gör ont på ett sätt som inte syns utåt. Masken är på, men inuti brister hjärtat. Och samtidigt – mitt i all smärta – finns också kärleken.

För sorgen är egentligen kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Och kanske är det så vi lär oss leva vidare: genom att låta kärleken bära sorgen, även när det känns omöjligt.

Hösten har verkligen tagit plats nu. Kvällarna blir mörkare för varje dag, och det är åter den där tiden på året då man får börja tända ljus igen. Jag älskar det – den där lugna känslan som sprider sig när lågan fladdrar till, och doften som fyller rummet.

Mina favoriter är vaniljljus. De doftar så gott, sådär lagom – inte för starkt, bara varmt och tryggt. Även barnen tycker om dem. Samuel brukade till och med sno med sig några av mina ljus hem till sig. Det var liksom hans grej.

I vardagsrummet står nu flera av hans ljus framme. På fönsterbrädan står ok en bild på Samuel bredvid en virkad ljuskopp. På soffbordet har jag en glasskål med snäckor, stenar och sand från Mellbystrand – sådant han själv plockade där en sommar. I mitten står en ljuskopp. Och i bokhyllan finns ett gravljushjärta bredvid en bild på Samuel och hans yngsta bror när de var små.

Det är Samuels ljus som tänds när vi behöver det.

När saknaden känns för tung.

När tystnaden blir för påtaglig.

Vi vet att han vakar över oss. Och vi vet att vi alltid bär honom med oss – i allt vi gör och i allt vi är.

Nu är det bara en vecka kvar till tvåårs­dagen. Det känns så konstigt… varje dag som går blir en dag längre bort från Samuel. Men samtidigt blir det också en dag närmare tills vi ses igen. Det är en märklig tröst, men den hjälper.

Jag tänker ofta på hans busiga blick – hur ögonen glittrade och mungipan drog sig lite snett när han var på det där charmiga bushumöret. Jag ser framför mig den ettårige Samuel som susade runt på sin blå bobbycar i lägenheten i Östra Karup. Den ljusblå lille killen som på väg till mormor ramlade på asfalten och kom hem med kläderna alldeles brunsvarta.

Jag ser honom spela fotboll på tomten i Mellbystrand med sin Gmorfar. Och jag ser den stolta 18-åringen med nytaget körkort som glatt visade upp sin första bil.

Och framför allt ser jag honom som den omtänksamma, kärleksfulla storebrodern han alltid var – han som gjorde allt för sina syskon.

När jag tänder hans ljus fylls rummet av värme. Doften av vanilj blandas med minnen, skratt och kärlek.

Hans ljus brinner fortfarande – i oss, omkring oss, genom allt.

Alltid älskad. Alltid saknad.

Alltid med oss ♥️

Tack för att ni läser, delar och minns tillsammans med oss.

Det betyder mer än ni anar.

Skriv gärna en liten hälsning eller ett minne av Samuel om ni vill – det värmer så mycket att få läsa.

Ljuset brinner vidare. 🤍

Med kärlek Lene 🩷

Det finns minnen som etsar sig fast. De små ögonblicken som inte verkade så stora då – men som idag betyder allt.

Samuel hade en förmåga att alltid få oss att känna oss trygga. Han behövde inte stora ord, ibland räckte det med en blick eller en kommentar. Men när det behövdes stod han där, orädd och tydlig. Jag hör honom fortfarande: “Du rör inte min bror eller vän, be om ursäkt.” Så självklar i sin rättvisa, så orubblig i sin kärlek.

Det gör ont att inte få uppleva fler stunder med honom, men de vi har bär jag som en skatt. Varje skratt, varje ord, varje handling lever vidare i oss. Och i de minnena finns en värme som ingen kan ta ifrån oss.

Det var han och jag från början. Ett starkt mamma-och-son-team som knöt vårt band redan från dag ett.

Vi bodde i en liten tvåa i Östra Karup, med en egen trätrappa upp till en liten avsats där jag hade ett litet bord och två stolar. Den blå Emmaljunga-vagnen fick jag dra upp och ner för alla trappsteg varje gång vi skulle ut – och tillbaka in igen. Det var tungt ibland, men jag minns det med värme.

Jag tog långa promenader med barnvagnen i backarna på Hallandsåsen. Ibland satt jag i bilen och lyssnade på musik nere vid den tolv kilometer långa sandstranden, medan Samuel sov gott i babyskyddet. Det var lugnet i vardagen, de där små stunderna av stillhet som kändes som hela världen.

En gång i veckan gick vi till kyrkans förskola och träffade andra mammor och små barn. Samuel lekte med klossar och lego medan vi mammor drack kaffe och pratade om livet. Ofta var vi också hemma hos Samuels kusiner och lekte hela dagarna – huset fullt av skratt och små fötter som sprang omkring.

Minnena från den tiden, när det bara var jag och Samuel, är starka trots att det var så länge sedan. Då framkallades fotografierna på fotopapper, inte som nu när bilderna bara finns i mobilen.

Från den tiden är minnena bara mina. Jag bär dem väl gömda i hjärtat – där de hör hemma. ❤️

Var rädda om varandra

Med Kärlek Lene 🩷

Jag skriver för att minnas, för att läka, och för att kanske ge lite tröst till någon annan som bär på liknande sorg.

En dag i taget. En timme i taget. Ibland en minut. ❤️

Det här inlägget skriver jag inte för att få medlidande, utan för att sätta ord på något som många av oss bär inom oss men sällan pratar om — sorgen efter att ha förlorat ett barn.

För mig är skrivandet ett sätt att andas lite lättare, att fånga de tankar som annars snurrar tyst i huvudet.

Det här är min berättelse, men också en hälsning till alla som vet hur det känns när en bit av hjärtat saknas. 💔

Jag är inte samma person sen du dog.

Jag ler nog lika mycket, men jag känner mer och älskar djupare.

Det finns inga tårar kvar, men ändå gråter jag hejdlöst inombords. Helt plötsligt kan tankarna fara till dig – kanske för att jag tror att jag ser dig på andra sidan gatan, fast jag vet att det inte kan vara sant. Jag ser någon med en likadan tröja som du brukade ha, eller någon med ditt leende, din frisyr, ditt skägg. Det känns så verkligt.

I tanken går jag fram till personen, lägger en hand på hans axel – och i ett ögonblick ser jag dig när han vänder sig om. Jag vet att det inte är du, men känslan i kroppen är så stark att den nästan slår omkull mig. När tanken sen lugnat sig kommer besvikelsen och sorgen som ett slag i magen.

Jag vet att detta händer dina syskon också. 😢 Jag önskar så att jag kunde ta en del av deras smärta. 💔

Vem är jag?

Jag är en fembarnsmamma.

Jag har fem unga vuxna barn – 23, 22, 21, 19 och 17 år.

När någon frågar berättar jag att jag har fem barn, och om de undrar mer berättar jag om min änglason, Samuel.

Barnen är det finaste jag har. Så först och främst är jag mamma – men jag är en mamma med ett brustet hjärta, där en bit alltid kommer saknas för att hjärtpusslet ska bli helt.

Mitt hjärta har blivit känsligare för intryck, och för vad som verkligen betyder något.

Är det nödvändigt att oroa sig för saker man inte kan påverka? Nej, det tycker jag inte.

Är det viktigt att stressa för att få vardagen att gå ihop? Nej, inte alltid.

För att må så bra som möjligt försöker jag släppa det jag inte kan förändra just då.

Jag grubblar inte längre på natten – jag försöker få lite sömn. Jag kan fortfarande inte sova en hel natt, drömmarna väcker mig och jag vaknar säkert tjugo gånger. Men jag ligger i alla fall inte vaken och tänker på allt jag inte kan påverka.

Jag tar en dag i taget.

Ibland en timme i taget.

Och vissa dagar, en minut i taget.

Jag känner en starkare kärlek nu till dem som betyder något för mig. Att älska djupare ger mening åt livet.

Men rädslan finns där – rädslan att förlora ett barn till. Jag vet inte om jag skulle orka återhämta mig från det.

Det är för dem jag finns kvar. ❤️

Att leva med sorg är inte att leva utan glädje – det är att leva med båda samtidigt.

Jag försöker varje dag hitta balansen mellan saknaden och tacksamheten.

Tacksamheten för allt som var, för alla minnen, för kärleken som fortfarande lever kvar.

Samuel finns inte längre här med oss, men han finns i varje andetag, varje skratt, varje solstråle som värmer mitt ansikte.

Han lärde mig att kärlek inte tar slut när livet gör det. 💫

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 🩷

Känslor kan vara – och är – svåra att förklara för den som inte själv vet hur just den känslan känns.

Jag ser ofta glad ut. Mina blå ögon glittrar, huden är nog relativt fin för min ålder 😉 och visst dyker det upp några små grå hårstrån vid tinningarna och i hårlinjen. De dras snabbt ut med pincett eller göms med färg. För jag gillar dem inte alls. De grå stråna påminner mig om åldrandet – även om jag i huvudet fortfarande känner mig som 30. Kroppen däremot känns ibland som 70, och vissa dagar närmare 90. Då kommer tröttheten, känslan av att inte orka även fast viljan finns.

Men när jag ser på mina barn… förlåt, mina alldeles egna unga vuxna ❤️ … då fylls jag av stolthet och kärlek. Trots svåra erfarenheter har de blivit fyra fantastiska, unika och starka individer med hjärtat på rätt plats. Fyra unga vuxna som man kan lita på i svåra situationer. Fyra underbara syskon som står nära varandra – även fast de saknar sitt femte syskon, som en gång var kittet i deras femma. 💛♥️💙

Den känslan jag får när jag ser deras samhörighet går inte att beskriva med ord. Känslan av att vara mamma är den största och viktigaste uppgiften i mitt liv. Men samtidigt saknar jag en femtedel.💔 Ett mammahjärta som en gång krossats bär alltid på en blandning av sorg, kärlek, glädje, förtvivlan och ensamhet.

När jag ser en bild på alla mina fem, fylls jag av minnen. Ibland väcker de ett leende,🙂 ibland trillar en tår nerför kinden.🥲Och ibland kommer sorgen på ett annat sätt – när jag känner mig sviken. När något jag trodde på inte blev så. Då gör det ont i både hjärta och maggrop, och tårarna hittar sin väg nerför kinden ännu en gång. 😢

Och så finns också de där stunderna när jag inte bara är mamma – utan också jag. När jag får känna glädje i något enkelt, kanske i att hålla en hand eller i att få somna lugnt i en varm och trygg famn. Stunder utan oro för morgondagen.

Det är nog det som är livet. Att våga bära alla känslor – de tunga och de lätta – och att låta dem få finnas samtidigt.

Till alla er som bär på både saknad och kärlek – ni är inte ensamma. Våra hjärtan har plats för allt. 💛

Till mina fem älskade barn – ni är alltid hela mitt hjärta. Fyra här vid min sida och en som vakar över oss, men kärleken till er alla fem är lika stark, lika oändlig. Ni är min största stolthet, min djupaste sorg och min största kärlek.

Alltid Oavsett

Mamma

💛♥️💙

Och mitt i allt – sorgen, kärleken, saknaden och stoltheten – finns också hoppet. Hoppet om ljusa dagar, om skratt som värmer hjärtat och om stunder av stilla ro. Hoppet om att kärleken alltid bär, även när allt annat känns för tungt. Det är i det hoppet jag försöker vila, ett andetag i taget. ✨

Var rädda om varandra

All kärlek Lene 🩷

Det finns låtar som hittar rakt in i hjärtat. Låtar som blir som tröst när sorgen river och orden inte räcker till. För mig har musiken blivit en plats att andas i, en plats där tårarna får rinna fritt och hjärtat får slå i takt med melodin.

När jag hör en textrad som speglar vår resa, känns det som att Samuel är där. Som att han viskar genom tonerna: “Jag är med er, alltid.”

Musiken bär mig genom dagarna jag inte vet hur jag ska klara. Den påminner mig om honom, om kärleken och om allt han stod för. Och när en låt fastnar på repeat vet jag att det inte är slumpen – det är en påminnelse, ett tecken, ett sätt för Samuel att vara nära.

Samma gäller för Samuels syskon och vänner. Musiken bär på minnen som väcks till liv när en viss låt spelas, och i dessa minnen finner de tröst. Samuel är fortfarande en del av sina vänners förfester – de skålar för honom, stannar till vid hans grav och lämnar en öl. De spelar de låtar de en gång delade tillsammans, och kärleken de hade då flödar fortfarande.

Syskonen lyssnar på musik som påminner dem om sin storebror – i deras rum och bilar hörs tonerna av Roffe Ruff, Michael Jackson och Lil Tjay.

Den yngre Samuel älskade Michael Jackson. Han var grym på moonwalk och visade stolt upp sina moves för alla som ville se. När han blev äldre var det istället Roffe Ruff som gällde. Och när vi åkte bil spelade Samuel alltid Roffe Ruff eller Lil TJay på hög volym.

I väskan som han bar snett över axeln låg alltid den lilla högtalaren, redo så att han kunde spela sin musik var han än befann sig. Och hade han med sig sin stora JBL-högtalare, då bar han den självklart på axeln. Den använde han helst tillsammans med kompisarna – som den gången på pizzerian när han ställde upp högtalaren på bordet och lät hela lokalen höra Roffe Ruff.

Samuel brydde sig aldrig om vad andra tyckte. Ville han lyssna på sin musik, så gjorde han det. Musiken var en självklar del av honom, och idag är den lika viktig för oss som minns honom. Genom låtarna lever han kvar, och vi bär honom med oss – i varje beat, varje textrad och varje melodi.

Den här spellistan har vi, Samuels syskon och vänner, satt ihop tillsammans. Det är låtarna som påminner oss om honom – musiken han älskade, spelade högt och delade med alla runt omkring sig. Varje låt bär på ett minne, ett skratt eller en stund vi fick med Samuel. När vi lyssnar på den här spellistan känns det som om han är nära oss igen, med samma energi och kärlek som alltid.

Minns Samuel när ni hör textrader ur ”You Are Not Alone” eller ”Än idag”. Känn kärleken i varje ord – kärleken till Samuel, och kärleken från Samuel till er.

https://open.spotify.com/track/0gas8GGaabV1p2jWLh3R9B?si=Ks6J6EfkT8Szibr3EQ90fA&context=spotify%3Asearch%3Alovad%2Blovar

https://open.spotify.com/track/06lHCewebFITcKHzFZcUpl?si=2k8a1o6vTtaaOj29Ed9gJQ

https://open.spotify.com/track/2pPPW5MlJg0JUPdqTrV3Ll?si=aTFgeUorTvSVf9Auy-pbEg&context=spotify%3Aalbum%3A4pIM0EG3s7vcZKcZHt0AHU

https://open.spotify.com/track/46IooGCO1Djy8X4a5Rm7yG?si=dYWAOPw9ReybfpQJCYZQjg

https://open.spotify.com/track/7FAFkQQZFeNwOFzTrSDFIh?si=uC4KVZngSsKzZLo_qZtNjg

https://open.spotify.com/track/06lHCewebFITcKHzFZcUpl?si=Vo8iFbFBTg-UNwwBiOW-gA

https://open.spotify.com/track/4UhuItaOrMwSVcKBIktGJn?si=lT4x_Pf6Sm-PspQOe0WnAg

https://open.spotify.com/track/6aEiA09wJa5YVFvdLYPb4n?si=tbglV4FDRcWFFAvC5Hpksw

https://open.spotify.com/track/0RLLvYBopDwooCyvnTwgYu?si=JcJdQdidSW6CirzB-iKTOw

https://open.spotify.com/track/1Rgt4a1PB3Wn7zYWHcXaMt?si=On4LrnyFSIeIYSdybCFX-g

https://open.spotify.com/track/45M4KBGuB8sqfMl1SsWYmr?si=GeQ-mSnBSCyg4kQHAq-Pcw

https://open.spotify.com/track/1L4tfBfY3NyaxniFtXkIcn?si=M3J8PdH8Q4KVbF-5tSMtCA

https://open.spotify.com/track/4yCyc2zdXAGm640FozNpH4?si=pJ33Vq4_RH6VRy3Yi1a-yA

https://open.spotify.com/track/28aXgyWOaPzOzJAquz6dvm?si=FfLe5DPBSxW6m3y40WnHqQ

https://open.spotify.com/track/192RjH0gN6en7nE6ElN96T?si=f7NrtJdHTqWSOJFuR5JEEg

Vi saknar dig varje dag, Samuel – men genom musiken lever du kvar hos oss. Alltid.

💛♥️💙

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 🩷

Du behöver inte orka allt på en gång. Sorgen är tung, men den är också ett tecken på den djupa kärleken du har till Samuel. Tillåt dig att känna, gråta, minnas och le åt de stunder ni hade tillsammans. Ingen tid, ingen plats kan ta bort det som han har gett dig – hans kärlek, hans rättvisa, hans styrka lever kvar i dig, i varje andetag och i varje steg du tar.

När det känns som mörkast, kom ihåg att det alltid finns små tecken på hans närvaro, små ljus som leder dig vidare. Du bär honom med dig, och det är inte ensamt – hans minne finns där, som en varm hand på ditt hjärta.

💛♥️💙

Andas i stunden

När världen känns för mycket, stanna upp. Ta ett djupt andetag. Känn att du lever, att kärleken du bär inom dig fortfarande finns där. Sorgen kan aldrig ta bort den.

Låt minnena värma dig

Minns hans skratt, hans ord, hans sätt att vara. Låt de minnena omsluta dig som en filt när natten känns kall.

Det är okej att brista

Du behöver inte alltid vara stark. Det är okej att gråta, att känna smärtan, att sakna honom. I det finns också kärlek och styrka.

Små tecken är stora kärlekshälsningar

Om du ser något som får dig att le, om du hör något som påminner dig om honom, ta det som ett tecken på att han är nära. Kärleken försvinner aldrig.

Ge dig själv tid

Sorgen har ingen tidsgräns. Tillåt dig att ta dagen som den kommer, och kom ihåg: varje steg framåt, hur litet det än känns, är en hyllning till honom.

• Med NäraKära menar jag Vänner Syskon Familj Släkt. – alla i närheten av Samuel.

Var rädda om varandra

Med kärlek Lene 🩷

https://open.spotify.com/track/6PNI4xFk1RPmnvkjpcZ3cm?si=CbhJgpboRxK2KlANeTxvBw

. Vissa låtar fastnar. De blir de där melodierna jag spelar på repeat när sorgen greppar tag om mitt hjärta lite extra.

Den här låten stötte jag på av en slump – men den är verkligen så rätt. Varje textrad går att relatera till. Livet krossades för oss den där dagen i november. Hjärtat gick i tusen bitar som inte går att laga. Ändå kämpar vi varje dag för att göra allt så bra vi kan – i Samuels anda.

Samuel var en person som alltid stod upp för det som var rätt. Han var rättvis in i själen, och de han älskade skyddade han med sitt liv – oavsett om det var hans syskon eller hans vänner. Jag kan nästan höra hans röst när han med bestämdhet sa:

”Du rör inte min bror eller vän, be om ursäkt.”

Det var så han var. Rak, tydlig och fylld av omtanke. Den styrkan och den kärleken bär vi med oss, och vi försöker leva våra dagar på samma sätt som han gjorde.

Vi lever nu för att hylla hans liv. Vi ser och hör hans små tecken, och vi känner att han är med oss i varje stund – glädje, lycka och sorg. Dörren slogs igen och ödet lämnade oss ensamma, fast vi inte var redo att släppa taget.

Men kärleken finns kvar. För alltid.

Så länge vi minns, finns han här.

Vi har roller vi aldrig bad om, masker som döljer våra känslor fast bröstet vill brista och benen inte vill bära oss. Ändå ska vi leva de dagar han inte fick. Vi ska sprida hans ljus och vårda den kärlek han gav oss.

Alltid. Oavsett.

Som i en filmscen av Sandra Öhlin

Ibland bryter livet ner dig, på sätt man aldrig såg. Och efter så går inte bitarna in, där de en gång låg. Men kanske handlar det inte om att laga det som var. Kanske handlar det om vad du bygger av det som finns kvar. Med ett hjärta för alltid förändrat och med minnen av dig som alltid lever kvar

Jag ska leva alla dagar du inte fick, bära ditt ljus I varje ögonblick. Vi ska dansa I regnet, som I en film scen. I bakgrunden hör man din röst.! Vi dansar här till vi igen ses. I det finner jag tröst

När korridoren tog slut och dörren slog igen. Förstod jag att livet aldrig blir helt igen. Jag ville stå kvar, hålla dig nära. Men ödet gav oss aldrig något att bära. Du var obotlig, men kärleken finns. Och den lyser I mig, så länge jag minns

Jag ska leva alla dagar du inte fick, bära ditt ljus I varje ögonblick. Vi ska dansa I regnet, som I en film scen. I bakgrunden hör man din röst. Vi dansar här till vi igen ses. I det finner jag tröst

Vi bär våra masker, vi lär oss att stå. Fast bröstet vill brista och benen inte orkar gå. Som I filmen där allt fick ett slut utan svar. Fick vi roller vi aldrig var skapta att ha

Jag ska leva alla dagar du inte fick, bära ditt ljus I varje ögonblick. Vi ska dansa I regnet, som I en film scen. I bakgrunden hör man din röst. Vi dansar här till vi igen ses. I det finner jag tröst

Var rädda om varandra

Med Kärlek Lene 🩷

Ibland känns det som om hjärtat vaknar till en kort stund. En liten rörelse, en påminnelse. Sedan lägger sig stillheten igen, som om allt är avstängt. Men så kommer trycket – det där som blir till ångest eller till en saknad så djup att den inte går att sätta ord på.

Jag saknar Samuel.

Jag saknar hans röst, hans närvaro, alla samtal som fyllde mina dagar.

Ibland kunde det bli tjugo, trettio samtal. Frågor om matlagning, små vardagsbetraktelser, klagomål om priserna på ICA. Samtal tidiga morgnar, bara för att berätta vad han skulle göra den dagen. Han ringde alltid. Han visste att jag oroade mig, och det var hans sätt att bära mig med i sitt liv.

Då kunde jag sucka, ibland trött på alla avbrott. Men idag… idag längtar jag efter varenda ton, varje ord. Det var bara Samuel som ringde på det sättet. Bara han som fyllde luften mellan oss med sådan omsorg.

Nu sitter jag vid fönstret. Ute blåser vinden, en gren knackar mot husets vägg. Ljudet blir en påminnelse om tystnaden här inne. Ensamheten har blivit vardag, tomheten en ständig följeslagare. Sorgen går inte att fly ifrån – men den betyder inte att livet är slut.

Jag lever för Samuel.

Jag lever i Samuels anda.

Jag lever för att visa mina andra barn att vi kan gå vidare, även med smärtan i hjärtat. Att det är tillåtet att skratta, att glädjas, att hitta ljus igen. Och lika tillåtet att falla, att gråta, att sakna.

Kärleken tar aldrig slut. Den bara byter form.

Var rädda om varandra

Med Kärlek Lene 🩷